–

När man går i dimma är det svårt att veta vart man går. Det är svårt att avgöra om man går frammåt eller bara runt i cirklar för i dimman ser alla trästubbar liknande ut och i dimman påminner alla stenbumlingar på vägen om den tidigare. Korsningarna känns så bekanta men förvirrar dig ändå, lockar dig ändå att välja samma, inbjuder dig ändå tillbaka in i dimman.

Studentskrivningar- ett två spring.

Hello, nere tillbaka tryggt, Kvevlax resan var rolig om dock lite väl mycket körande. Men man lär sig, nu vet jag då t.ex. att jag inte vill köra upp och ner ensam men klarar av det. Halvvägs träffa vi på en charmig polis som skratta o skämta med oss, det kändes som bra uppiggning till för resan. Resan tjäna ju därtill sitt syfte, nämligen att jag skulle slippa bort en stund och tänka på annat inför studentskrivningarna. Tyvärr satt jag igår 3 timmar inne i gymnastiksalen (inlåst på picnic) och tänkte på något helt annat än Åldersgränserna jag skulle skriva fem sidor om. Äger ju dock på flummskriverier så vi kan hoppas det bär.

Träffa mvvbarnen och fick nya fina kort. Ack så ja saknar

Det är skrämmande att gå i dimma, det är skrämmande att ta steg ut i ingenting, utan att veta vad som möter dig, det är skrämmande att gå endast på tro. Men när dimman äntligen tar slut är det endast ännu mer skrämmande, för dimman är mörk och hindrar din syn, men den hindrar även andras, dimman kan skydda dig från blickar och från ord, för allt känns så mycket längre bort när det är dimma.

–

Fukten i luften väter min hud och gör mina kinder våta, dimman vägrar försvinna, den sluter sig bara tätare omkring mig, den skymmer min sikt och jag ser knappt en meter framför mig. Den kommer med rädsla, men i rädslan finns en trygghet, en insikt, för när jag inte ser vart jag går måste jag sluta styra vart jag går, jag måste våga lita ,för han som jag litar på ser genom dimman, han vet bättre, han förstår bättre och han är.